Enhet och gemensamt manifest. sant eller falskt?
I dagens globaliserade värld så pratas det mycket om enhet mellan olika världsdelar, länder, partier, kyrkor , organisationer och religioner. Att man ska gå samman för världens skull, för godhetens bästa. Men är det äkta? Finns det sanning i det? Eller är det bara falsk ödmjukhet?
FN, EU, NATO, massvis av miljö och fredsorgansationer vimlar våran värld av. Där länder går samman för vissa frågor, för att lösa vissa problem. Globalisering är gott men frågan är om det verkligen är äkta. Om länder verkligen går samman. Eller som vi ser i såväl FN som EU att det är de stora elefanterna som dansar medan de små nationerna får sköta ridån. Visserligen tror jag på en viss mån av hierarki. Men då får inte organisationen låtsas som om att alla länder har lika mycket makt. För då blir det en falsk bild av en enhet som inte är enhet, utan gör som USA, Frankrike, Tyskland, Kina , Ryssland eller vad det nu är för nation.
Här i Sverige har de borgerliga partierna gått samman i allians för Sverige, vilket resulterade att de fick regera. Men vi har ju ganska tydligt sett att det inte var en äkta enhet, utan mer ett försök att vinna folket. Sen har Fredrik Reinfeldt fått ha makten. han har kört över de som inte hållt sig på hans nyliberala kant. Vilket har gjort kristdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet till tråkiga nyamoderaterna-kopior, deras personliga prägel har sakta men säkert försvunnit mer och mer , åtminstone i partitoppen.
Nu har ju också vänsterpartierna gått i en motsvarighet, de rödgröna. Vänsterpartiet och miljöpartiet hoppas på att de kommer påverka den socialdemokratiska politiken. Välkommen till verkligen Lars Ohly, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. Det troliga är att sossarna kommer att köra över de övrigas önskningar om de får makten. Jag är nästan övertygad om att detta är ett desperat försök för sossarna att få makten igen genom falsk ödmjukhet till sina små lillputtar. Jag ser i så fall allians för Sverige som mer trovärdig än de rödgröna.
I den religiösa världen samlade ärkebiskop Anders Wejryd imaner, häxor, buddhister, judar, muslimer och alla möjliga olika religiösa folkslag i Uppsala domkyrka för gemensam manifestation om klimathotet. Man läste ur olika skrifter och bad olika böner , men man glömde att prata om Jesus. Det blir inte trovärdigt. Har man olika tro så har man, Man kan inte kompromissa, det kommer bara leda till vilsenhet, osäkerhet och knappast trygghet. Tror man så tror man på att det finns en obejktiv sanning, då kan inte allting plötsligt bli relativt. Då är det ju inte längre sanning.
I det kristna Sverige pratas det mycket om enhet, alltifrån Livets Ords pastor Ulf Ekman till den katolska biskopen Anders Arborelius pratar om att vi måste gå samman som kristna bröder och systrar i Sverige. Den här enheten är väl i alla fall äkta? Både ja och nej skulle jag nog säga. Det har kommit en längtan i kristenheten i Sverige att komma varandra närmare. Oavsett traditioner , samfund , teologier och såvidare. Att se Jesus i varandra. Jesusmanifestationen är ett starkt vittnesbörd på detta. Men jag tror inte det räcker. Det räcker inte med att sträcka ut hand ena dagen och prata skit om varandra dagen efter. Man måste gå på djupet om denna enhet ska fullbordas. Man måste försonas på korset inte bara på ytan. Först då får vi en sann enhet inom kristenheten i Sverige.
Gud välsigne dig / Marcus Olsson
FN, EU, NATO, massvis av miljö och fredsorgansationer vimlar våran värld av. Där länder går samman för vissa frågor, för att lösa vissa problem. Globalisering är gott men frågan är om det verkligen är äkta. Om länder verkligen går samman. Eller som vi ser i såväl FN som EU att det är de stora elefanterna som dansar medan de små nationerna får sköta ridån. Visserligen tror jag på en viss mån av hierarki. Men då får inte organisationen låtsas som om att alla länder har lika mycket makt. För då blir det en falsk bild av en enhet som inte är enhet, utan gör som USA, Frankrike, Tyskland, Kina , Ryssland eller vad det nu är för nation.
Här i Sverige har de borgerliga partierna gått samman i allians för Sverige, vilket resulterade att de fick regera. Men vi har ju ganska tydligt sett att det inte var en äkta enhet, utan mer ett försök att vinna folket. Sen har Fredrik Reinfeldt fått ha makten. han har kört över de som inte hållt sig på hans nyliberala kant. Vilket har gjort kristdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet till tråkiga nyamoderaterna-kopior, deras personliga prägel har sakta men säkert försvunnit mer och mer , åtminstone i partitoppen.
Nu har ju också vänsterpartierna gått i en motsvarighet, de rödgröna. Vänsterpartiet och miljöpartiet hoppas på att de kommer påverka den socialdemokratiska politiken. Välkommen till verkligen Lars Ohly, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. Det troliga är att sossarna kommer att köra över de övrigas önskningar om de får makten. Jag är nästan övertygad om att detta är ett desperat försök för sossarna att få makten igen genom falsk ödmjukhet till sina små lillputtar. Jag ser i så fall allians för Sverige som mer trovärdig än de rödgröna.
I den religiösa världen samlade ärkebiskop Anders Wejryd imaner, häxor, buddhister, judar, muslimer och alla möjliga olika religiösa folkslag i Uppsala domkyrka för gemensam manifestation om klimathotet. Man läste ur olika skrifter och bad olika böner , men man glömde att prata om Jesus. Det blir inte trovärdigt. Har man olika tro så har man, Man kan inte kompromissa, det kommer bara leda till vilsenhet, osäkerhet och knappast trygghet. Tror man så tror man på att det finns en obejktiv sanning, då kan inte allting plötsligt bli relativt. Då är det ju inte längre sanning.
I det kristna Sverige pratas det mycket om enhet, alltifrån Livets Ords pastor Ulf Ekman till den katolska biskopen Anders Arborelius pratar om att vi måste gå samman som kristna bröder och systrar i Sverige. Den här enheten är väl i alla fall äkta? Både ja och nej skulle jag nog säga. Det har kommit en längtan i kristenheten i Sverige att komma varandra närmare. Oavsett traditioner , samfund , teologier och såvidare. Att se Jesus i varandra. Jesusmanifestationen är ett starkt vittnesbörd på detta. Men jag tror inte det räcker. Det räcker inte med att sträcka ut hand ena dagen och prata skit om varandra dagen efter. Man måste gå på djupet om denna enhet ska fullbordas. Man måste försonas på korset inte bara på ytan. Först då får vi en sann enhet inom kristenheten i Sverige.
Gud välsigne dig / Marcus Olsson
